SpaceX farkost Dragon besöker rymdstationen: så kan den se ut när den äntligen kommer iväg. (Bild: SpaceX)

Den kan bli årets viktigaste rymdfärd – men just nu är det oklart när den blir av. Dragon, byggd av företaget SpaceX, blir den första mer eller mindre privata rymdfarkosten som åker till och docka med den Internationella rymdstationen ISS. Det blir ett avgörande steg i NASA:s planer att öppna upp för nya aktörer i omloppsbana och att täcka upp för de nu nedlagda rymdfärjorna. Just denna gång blir det inte så kommersiellt som man skulle kunna tro. Dragon ingår i ett särskilt NASA-program, COTS för att utveckla den kommersiella sektorn. Det har faktiskt varit igång sedan 2006. SpaceX med entreprenören och visionären Elon Musk i spetsen leder just nu utvecklingen, strax före Orbital Sciences som bygger raketen Antares för NASA och COTS. Efter Dragons första framgångsrika rymdfärd 2011 (som Dag Kättström skrev om i Populär Astronomi 2011/1) blir Musk och SpaceX säkert först att nå ISS, men när är ännu mycket oklart. Dragons flygning till rymdstationen har skjutits fram ett antal gånger och SpaceX understryker på sin hemsida att framgång är ingalunda garanterad. Tidigare skulle Dragon upp den 7 februari, men enligt senaste besked får vi vänta åtminstone till slutet av mars (Huffington Post). Den åker med ombord på en Falcon 9-raket, också gjord av SpaceX, från rymdbasen Cape Canaveral i Florida. Under tiden bjuder SpaceX:s hemsida på en titt inuti kapseln.

• Läs och lämna kommentarer...

Nigerias Bashir Gwantu tyckte att beslut om skottsekunden bör skjutas fram. Sveriges delegat skyms bakom. (ITU)

Skottsekunden lever kvar och går inte samma öde till mötes som Pluto (tidigare rapport). De sekunderna som skjuts till för att försäkra att vår tideräkning följer jordens snurrande röstades inte bort när radiokommunikationsexperter träffades i Genève fredagen den 19 januari. Beslut om att omdefiniera dygnets längd och slippa de för världens datorer och satelliter jobbiga skottsekunderna är fortfarande aktuell, men skjuts nu upp till tidigast 2015. Skälet är enligt pressmeddelandet från Internationella teleunionen ITU att förändringens ‘sociala och legala’ konsekvenser ännu inte är tillräckligt utredda (se även BBC och Prylfeber). Framförallt är man orolig för eventuella problem när skillnaden mellan jordens tid och klocktiden blir kännbar – två tre minuter 2100 och en halvtimme år 2700. Dessutom, visar en officiell videoupptagning från fredagens möte, kände sig en del av världens länder att de inte har full koll på de tekniska aspekterna som ligger bakom förslaget och behöver mer tid att sätta sig in i frågan. Nästa skottsekund inträffar den 30 juni.

Vincent Meens från ITU:s arbetsgruppen om skottsekundens framtid förklarar beslutet om skottsekunden och vad som står på spel framöver. (Video: ITU)

• Läs och lämna kommentarer...

De flesta objekt som presenterats i denna serie, har fått sina namn av professionella astronomer som antingen har forskat om dem eller som har upptäckt dem. Ett undantag är Kembles kaskad (Astronomer på himlen, del 2) vars namn är associerat med den kanadensiska amatörastronom som första gången uppmärksammade denna asterism. Idag är det emellertid dags att skriva in ytterligare en amatörastronom på himlen, nämligen amerikanen Jay McNeil och den nebulosa som han snubblade över 2004.

Upptäckten gjordes den 23 januari 2004 från McNeils observatorium i Paducah, Kentucky. McNeil är som amatörastronom intresserad av astrofotografering, och just denna kväll testade han en nyinköpt 76 mm refraktor genom att fotografera Messier 78 i Orions stjärnbild. När exponeringen var färdig och han undersökte resultatet vid datorn la han genast märket till en liten sudd i utkanten av bildfältet som han inte kände igen sedan tidigare. Genom att jämföra med andra fotografier kunde han snart konstatera att detta måste vara en alldeles nyfödd nebulosa. McNeil fick några dagar senare kontakt med Bo Reipurth, astronom vid University of Hawaii och expert på nyfödda stjärnor. Reipurth kunde bekräfta upptäckten med hjälp av Geminiteleskopet och uppmanade McNeil att rapportera saken till Internationella astronomiska unionens telegramcentral. Här publicerades upptäckten i deras nyhetscirkulär den 9 februari 2004. McNeil beskiver sina känslor på klubbens hemsida:

The idea of this thing evolving from my 3-inch scope, which one can easily hold using one hand, to an instrument with more than 342 tons of moving parts is absolutely staggering! The fact that it all happened in less than 48 hours is even more thought provoking?

Som redan nämnts kunde McNeil själv slå fast att nebulosan saknades på äldre plåtar, däribland Digital Sky Survey (DSS) från 1994. Senare har det emellertid konstaterats att nebulosan varit synlig många år tidigare och att den fångats på en bild som publicerats i Sky & Telescope redan 1966. MacNeils nebulosa är alltså variabel. Vidare forskning har klargjort att nebulosan är associerad med en nyfödd och variabel stjärna – V1647 Ori – inbäddad i spetsen på själva nebulosan. Stjärnan har ännu inte stabiliserats varför den flammar upp då och då. Och när den gör det lyser den samtidigt upp den gas den är inbäddad i. Astronomer tror att detta är ett normalt skede i stjärnornas liv, och att de flesta stjärnor går igenom en liknande fas. McNeils nebulosa är emellertid ett av de få fall där vi faktiskt kan följa utvecklingen live på himlen.

McNeils nebulosa lämpar sig kanske bäst på astrofotografernas objektlista, men den rapporterades visuellt redan 2004 av en amerikansk amatör som observerade den med ett 250 mm teleskop. Därefter har den falnat bortom amatörteleskopens räckvidd under 2006 för att flamma upp igen under några månader 2008. I dagsläget verkar den åter ligga bortom räckvidd för även riktigt stora amatörteleskop. Men den kan förstå vakna till liv igen vilken dag som helst. Här finns också en ingång för variabelamatörer. I början av 2011 gick American association of variable star observers (AAVSO) ut med en förfrågan om observationer av den inblandade stjärnan, V1647 Ori. Under 2011 har den pendlat mellan magnitud 16,5 och 19. För den som vill göra ett försök kan man generera lämpliga kartor här (ange V1647 Ori).

Clear skies!

/Johan

• Läs och lämna kommentarer... (3)

Supertungt pris för supertung forskning: Genzel och Ghez. Foton: ESO/John D & Catherine T Macarthur Foundation

Årets Crafoordpris i astronomi går till två forskare som bevisat att i mitten av Vintergatan finns ett supertungt svart hål. Tyske Reinhard Genzel och amerikanska Andrea Ghez har lett två team som hur stjärnor rör sig i mitten av vår galax. Med hjälp av värdelns bästa teleskop – Genzel med VLT i Chile och Ghez med Keckteleskopen på Hawaii – fann att de rör sig precis som man skulle vänta sig om det finns något mycket tyngt och osynligt alldeles i mitten som väger så mycket som 2,5 miljoner gånger solens massa. Mer finns hos KVA och hos Crafoordpriset.

Crafoordpriset i astronomi är en rätt prestigefylld utmärkelse. Vid sidan om Nobelpriset i fysik är det bara Kavlipriset i astrofysik som är större. Utdelning blir det den 14 maj då det också blir ett tvådagars symposium i Lund för att fira Andrea och Reinhard och deras framgångar.

I Crafoordprisets förklarar priskommitténs Bengt Gustafsson storheten i pristagarens upptäckter.

• Läs och lämna kommentarer...

Skottsekunden – snart ur tiden? (Klicka för att se sekunden passera i videon gjord av signaturen LeapSecond)

Vår tideräkning och jordens kan snart gå skilda vägar. Den 19 januari 2012 röstar experter i radiokommunikation på ett stort möte i Genève, ordnad av Internationella teleunionen (ITU), om ett förslag som omdefinierar UTC, koordinerad universell tid. Går det igenom innebär det slutet för skottsekunden, den lilla tidsförskjutningen som infördes 1972 för att se till att våra klockor stämmer överens med jordens rotation och därmed med solens upp- och nedgångar. Sedan starten har det införts 24 skottsekunder. En till får vi, kanske en av de sista, vid midnatt den 30 juni i år.

Förslaget att från och med 2018 koppla loss klockorna från jordens egen tidshållning, och därmed astronomins, är kontroversiell. För våra datorer blir det lättare om de slipper de besvärliga skottsekunderna. Till exempel hanterar Google skottsekunderna genom att sakta ner sin tideräkning istället för att skjuta in den extra sekunden. De mest tidskritiska systemen, de amerikanska gps-satelliterna till exempel, struntar redan i skottsekunderna och håller en egen tideräkning.

För astronomer och andra som behöver ha koll på jordens läge jämfört med himlen kan det innebära huvudvärk framöver, även om det dröjer rejält innan skillnaden mellan klocktid och jordens blir märkbar för de flesta. Situationen påminner om milleniebuggen, men omröstningen för tankarna till Pluto, som 2006 röstades bort som planet. Går skottsekunden samma väg? Inför mötet i Genève fick ITU:s medlemsländer rösta informellt i frågan, och bara 3 av 13 svarande ville behålla nuvarande definitionen av UTC med sina inskjutna sekunderna. Skottsekundens tid kan vara snart förbi. Kommer vi att sakna den?

Läs även ledaren i Economist, en artikel i Guardian, och forskarnas tankar om saken från konferensen The Future of UTC i oktober 2011.

• Läs och lämna kommentarer... (1)